Calico Ghost town

Nääs Fabriker & Slott

Huit Huit

• När man klagar på dagens ungdom som jag gör, särskilt när min son fastnar framför datorn och spel, så kan man ha in tankarna att nästa generation har andra visioner. Läs om denna tjejs häftiga resa
• Fina naglar, men känns inte helt hygeniskt enligt mig
• Vill köpa allt, sedan tag ett sabbatsår och bara sticka allt vad jag pallar
• Väldigt intressant artikel, boken hittar du här
• Oskarsbelönad serie, ligger kvar på svtplay ett kort tag till
• Inte helt säker på att jag vågar titta, eller läsa, men här om dagen köpte jag en bund klassiker av Kungen King
• Sugen på denna till sommaren, något hög i skurningen men fin ändå
• Trädkramare

 

Medicin

För något år sedan sade min kropp ifrån, mer exakt för ett år sedan.
Trodde jag skulle dö, men tydligen var det "bara" ångest. Efter att ha vägrat äta medicin i flera år, eller inte tagit emot hjälp i form av medicin efter att min lillebror dog, så tog det stopp.
Det tog stopp efter 3 år av sömnlösa nätter för vårt barn aldrig sov, av stress för jobb, ekomoni, kärlek och gud vet vad mer.

Men så är det ibland, man har ett bra liv och plötsligt i 40 års åldern så inser jag att allt havererar. Och jag undrar hur kunde detta hända mig? Hur kunde jag slinta på så många bananskal och inte lyckats fånga upp mig själv på vägen. Men ibland går en spiral ner, och då är det ganska svårt att tag sig upp ur detta.

På akuten möter jag en läkare som säger att det är illa och att jag måste sova, och äta medicin för att tag mig ur detta. Jag ger upp och går med på allt. Har inte så många val denna gången. Jag kan inte ens sätta mig upp utan att gråta, och jag gråter hela tiden, vaje dag. dag som natt. Min kropp har glömt av hur man sover.

Jag börjar med antidepressiva och en veckas insomningstabletter. Till en början är det fruktansvärt, men lättar efter ca 2-3 veckor. Plötsligt blir allt klart, jag har ingen tinnitus, jag skriker inte på barnen, jag gråter inte hela tiden och saker i vardagen börjar fungera och rulla på. Jag är dock ganska frånvarande, och min sociala sida försvinner markant. Tror att alla runt om märker en förändring, och själv tycker jag att det är värt det, även om jag inte riktigt känner igen mig som person. Sen blir det dåligt igen, jag vet inte varför, eller jo det vet jag. Saker och till i mitt liv förändras och jag hamnar i en cykel där jag inte sover igen. Då möter jag en läkare som skriver ut ”motion på recept”

Minst 30 minuter/två gånger i veckan. Kan börja med att säga att jag hatar att röra på mig, jag har totalt ingen som helst disciplin till den typen av saker. Men jag börjar, smått. Tänker att det är bättre att springa 12 minuter än inga alls. Och direkt får jag resultat. Löpning, som inte kostar något, jag kan göra det när jag vill, och det tar inte mycket tid ifrån mig. Det funkar.

Jag har aldrig tränat, mest för att jag är smal, så jag har tänkt att då behöver man inte träna. För ingen  har sagt till mig att fysik aktivitet kommer att rensa och hjälpa din hjärna. Jag tog en titt på alla äldre kvinnor i min närhet och familj som jag känner, och såg ett tydligt mönster. Hur mår de kvinnorna som lägger tid på sig själva genom att träna, och hur mår de kvinnorna som inte lägger den tiden på sig själva. Det var ganska glasklart att det fanns en skillnad. Önskar att någon på min skolgympa hade kunnat berätta detta för mig, träna för då slipper du ångest. Sen finns det ju så klart olika nivåer av allt. Detta funkar ganska bra för mig, att ha bytt ut medicin mot motion, men samtidigt så märker jag att det måste hållas uppe. Några veckor av sjukstuga hemma och jag blir dålig direkt.

Det syns inte på mig, men så är det. Jag lider av ångest. Trots alla härliga bilder på resor, familj och god mat så är jag inte alltid på top.

Men med min nya medicin så hoppas jag på att bli bättre.

Huit Huit

 

• Handkräm varje kväll innan läggdags, ett måste efter allt drejning. Pluss att jag har en kär vän som använt handkräm varje dag senaste 15 åren och hennes händer ser ut som miljon dollares
• Tacos! Vegan med nötter. Tacos now//Diet later
• Läste denna, smärtsam men väldigt intressant 
• Utställning av enorma mått i öknen
• Udda är vackert 
• Bakade en plåt med dessa, fast med massa flingsalt på. De försvann på mindre en 3 minuter
• Min hang up på sekter, här en intrevju med urmodern
• Man kan aldrig få nog av rymden, inte ens i kakform, eller donuts!

Sedona

Detta måste vara det vackraste och mest kraftfulla ställe jag varit på, någonsin.
Vi bodde på Arabella, som hade en egen hotell-hund som hette Bella. Hon hade räddats från gatan och bodde nu på hotellet, som låg bra till och erbjöd gratis haik-spår som låg precis bakom vårt rum. När kidsen låg kvar i säng och kollade på amerikanska tecknade serier tog vi en  lång välbehövd promenad.
Staden bygger mycket på healing, då bergen har något kallat Vortex
Mycket Aura-fotografering, som jag så klart var sugen på fast tonåringen föll på att skratta ihjäl sig. Till svar fick han att han skulle skratta lagom då han hela sitt liv har sovit på diverse kristaller i madrassen utan att veta om det. Så blir det ibland, eller oftast. Ens intressen går inte automatiskt över till ens barn. Mysigast: att hotell personalen orkade åka upp och tända upp en eldstad på berget för oss sent på kvällen för att vi skulle få en skön upplevelse. Men det är så det funkar i USA, alla orkar alltid, med ett leende.
Annars är mörker att rekommendera, hela staden är upplyst på ett särskilt sätt för att inte störa nattens stjärnbild. Då menar jag verkligen stjärnbild. aldrig tidigare skådat något i den stilen.
//C

 

Kaktus-kärlek i Palm Springs

Om du är i Palm springs, gör ett besök hos Moorten Botanical Garden.

Bakad gröt

För ett tag sedan fick jag hem en tidning från Hemköp (om jag minns rätt) där det fanns ett liten text med ett recept på bakad gröt. Hade aldrig hört talas om detta innan, men sedan jag vågade prova så är det ett stående inslag i våra helger. Så enkelt, så gott.
Bäst av allt är att det finns oändligt mycket utrymme för variation , det man har eller det man är sugen på funkar.
Jag brukar röra ihop detta, ställa in i ungen och sedan passa på att läsa eller kolla någpt avsnitt ur en serie i sängen under tiden.

Bakad gröt:

•  Sätt ungen på 175 grader
• Blanda väl 5 dl valfri mjölk med 2 ägg och 1/2 dl honung. 
• Rör ner 5 dl havregryn, 1 tsk bakpulver och krydda med kanel eller kardemumma, och lite salt
• Häll över i en ungsform
• Rör sedan 2 msk rapsolja ( eller smält smör) 2 msk honung med lite frön. Jag har pumpa, solros och sesam. Klicka ut detta på gröten
• Baka i ung ca 30-40 min
• Servera med en lite turkisk yogurt och bär/frukt/sylt

Jag brukar ha i frysta blåbär, skivad banan, russin, nötter både i och ibland bara i frötäcket.
Som sagt, det du har hemma funkar , vilka gryn som helst går finfint.
//C

 

Huit Huit

• Testade Hourglass, galet dyrt men underbart
• För rosiga kinder, Tata Harper´s lilla rosenburk
• Stora killes nya resväska, det handlar om att resa med stil, alt "kraft"
• Min nya skatt på väggen, alla minnen från barndomen kommer till liv
• Hur många kokböcker kan det finnas? Denna måste jag dock ha!
• Sätter igång med denna nu, har jag tur blir jag färdig till nästa jul
• Alla dessa okända fruar till alla dessa kända män. Lyssna på detta
• En enkel ring

25 kända kvinnor talar om ångest

“When I was 18, [my mom] said, ‘If you start to feel like you are twisting things around you, and you start to feel like there is no sunlight around you, and you are paralyzed with fear, this is what it is and here’s how you can help yourself.’ And I’ve always had a really open and honest dialogue about that, especially with my mom, which I’m so grateful for. Because you have to be able to cope with it. I mean, I present that very cheery bubbly person, but I also do a lot of work, I do a lot of introspective work and I check in with myself when I need to exercise and I got on a prescription when I was really young to help with my anxiety and depression and I still take it today. And I have no shame in that because my mom had said if you start to feel this way, talk to your doctor, talk to a psychologist and see how you want to help yourself. And if you do decide to go on a prescription to help yourself, understand that the world wants to shame you for that, but in the medical community, you would never deny a diabetic his insulin. Ever. But for some reason, when someone needs a serotonin inhibitor, they’re immediately crazy or something. And I don’t know, it’s a very interesting double standard that I often don’t have the ability to talk about but I certainly feel no shame about.” —Off Camera With Sam Jones, April 2016 //

Kristen Bell

En vettig aktikel där 25 kända kvinnor berättar om deras ångest, tunga tankar och skammen kring det hela.