Trodde jag skulle dö, men tydligen var det "bara" ångest. Efter att ha vägrat äta medicin i flera år, eller inte tagit emot hjälp i form av medicin efter att min lillebror dog, så tog det stopp.
Det tog stopp efter 3 år av sömnlösa nätter för vårt barn aldrig sov, av stress för jobb, ekomoni, kärlek och gud vet vad mer.
Men så är det ibland, man har ett bra liv och plötsligt i 40
års åldern så inser jag att allt havererar. Och jag undrar hur kunde detta
hända mig? Hur kunde jag slinta på så många bananskal och inte lyckats fånga
upp mig själv på vägen. Men ibland går en spiral ner, och då är det ganska
svårt att tag sig upp ur detta.
På akuten möter jag en läkare som säger att det är illa och
att jag måste sova, och äta medicin för att tag mig ur detta. Jag ger upp och
går med på allt. Har inte så många val denna gången. Jag kan inte ens sätta mig
upp utan att gråta, och jag gråter hela tiden, vaje dag. dag som natt. Min kropp har glömt av hur man sover.
Jag börjar med antidepressiva och en veckas insomningstabletter. Till en början är det
fruktansvärt, men lättar efter ca 2-3 veckor. Plötsligt blir allt klart, jag
har ingen tinnitus, jag skriker inte på barnen, jag gråter inte hela tiden och
saker i vardagen börjar fungera och rulla på. Jag är dock ganska frånvarande,
och min sociala sida försvinner markant. Tror att alla runt om märker en
förändring, och själv tycker jag att det är värt det, även om jag inte riktigt
känner igen mig som person. Sen blir det dåligt igen, jag vet inte varför,
eller jo det vet jag. Saker och till i mitt liv förändras och jag hamnar i en
cykel där jag inte sover igen. Då möter jag en läkare som skriver ut ”motion på
recept”
Minst 30 minuter/två gånger i veckan. Kan börja med att säga
att jag hatar att röra på mig, jag har totalt ingen som helst disciplin till den
typen av saker. Men jag börjar, smått. Tänker att det är bättre att springa 12
minuter än inga alls. Och direkt får jag resultat. Löpning, som inte kostar
något, jag kan göra det när jag vill, och det tar inte mycket tid ifrån mig.
Det funkar.
Jag har aldrig tränat, mest för att jag är smal, så jag
har tänkt att då behöver man inte träna. För ingen har sagt till mig
att fysik aktivitet kommer att rensa och hjälpa din hjärna. Jag tog en titt på
alla äldre kvinnor i min närhet och familj som jag känner, och såg ett tydligt
mönster. Hur mår de kvinnorna som lägger tid på sig själva genom att träna, och
hur mår de kvinnorna som inte lägger den tiden på sig själva. Det var ganska
glasklart att det fanns en skillnad. Önskar att någon på min skolgympa hade
kunnat berätta detta för mig, träna för då slipper du ångest. Sen finns det ju
så klart olika nivåer av allt. Detta funkar ganska bra för mig, att ha bytt ut
medicin mot motion, men samtidigt så märker jag att det måste hållas uppe. Några
veckor av sjukstuga hemma och jag blir dålig direkt.
Det syns inte på mig, men så är det. Jag lider av ångest. Trots
alla härliga bilder på resor, familj och god mat så är jag inte alltid på top.
Men med min nya medicin så hoppas jag på att bli bättre.
No comments:
Post a Comment