Existentiell ångest

Stannar till på Bäckebol, ett köpcentra där jag mentalt havererar, varje gång.

Då kan man kanske fråga sig varför jag åker dit i fall jag nu vantrivs där så mycket.

Det är för att det ligger på vägen mellan hemmet och landet, och jag kan handla tyger som jag behöver, finns en enorm matbutik för storhandling samt ett Bauhaus som förser en med lister, blomjord och annan skit som behövs för att kunna avsluta påbörjade projekt hemma. Annars blir saker och ting aldrig färdiga. det är ett stop, istället för flera. Så en solig, ledig dag måste vår familj stanna till på jordens, enligt mig, hemskaste ställe.

Det är lunchtid och vi måste få i oss någon form av lagad mat. Restaurangen mot parkeringen erbjuder en salig blandning av thai-sushi-indiskt-pizza- buffé. Ät hur mycket du vill för ca 109 spänn. Redan där går jag igång. Folk och tuggar på berg av dålig mat som de lagt upp på sina tallrikar varav hälften hamnar i sopporna. Så klart ganska lite vegetariskt att välja på. Om man inte har en passion för oljiga nudlar stekta i allt för mycket soja. Jag tittar på maken och säger ” Fan i helvete att jag betalar 300 spänn för att vi ska äta sådan skit. Vi går vidare in.

På ”torget” erbjuds det bokförsäljning. Alla böcker 39 kr, ingen av dessa högar med böcker har något som helst innehåll att erbjuda och Kim Kardashian-kopian i kassan är mer upptagen av sin mobil än att kränga böcker. Hur som helst, jag får ångest av allt, alla butiker som säljer bullshit som ingen egentligen behöver. Saker i plats som tillverkas, förpackas och transporteras för att månader senare slängas. Och jag klarar inte riktigt av detta.

Coop har en servering. På vägen in möts man av en härlig fondvägg som föreställer svensk skärgård, en magisk vy. Men om man väder blicken så är vyn inte lika magisk. I fönstret sitter det ett äldre par, de ser ut att ha varit gifta i ca 40 år. De tittar framåt med gapande munnar och tom blick. Jag börjar gråta, maken frågar hur det är. Jag svarar att jag får panik, panik av att ens dagar går, att tiden går och att min mardröm är att jag själv en dag i framtiden ska sitta så. Glo framåt, tom, tömd, utan att verkligen ha levt. Ångrat mig att jag inte gjort det jag velat, och istället hamnat på Coop Bäckebol på äldre dar.

Det är söndag och då är det dags för grill-buffé. Så klart har inget som erbjuds ens varit i närheten av en grill, utan allt badat i samma marinad och är ugnstekt. Det fläsk som erbjuds kommer självklart inte från en gris som har fått leva ett värdigt liv, utan från någon form av plågat djur, detta kan man direkt känna på smaken. Jag smakar inte, för jag har slutat äta kött i december. Mest för att döva min ångest, och för att jag efter 16 år som gift med en vegan insett att han hade rätt från början. Jag hatar när han har rätt, för det innebär att jag har fel och hela livet är en tävling. I vår familj i alla fall. 

Hur som, buffén. Vi hittar köttbullar för den minste i familjen, som fortfarande äter kött och själva slår vi på stort med fisk. Stekt rödspätta m kokt potatis och remouladsås. Fisken är inte stekt, utan det är en sönderpanerad skapelse, såsen är fet och söt. Det gör att jag ifrågasätter hela detta stället, som jag gör varje gång. Att portionen kostar 119 kronor och jag jämför med mat jag fått i andra länder för dessa pengar gör det inte bättre. Hur kan man servera skit, och tag så mycket betalt? 

Salladsbuffén är dock en ljusning, gott, fräscht och mycket att välja emellan. När jag fyller på skålen med grönsaker passerar ett gäng ”riktiga män” dvs byggarbetare i sina arbetskläder. De skrattar åt salladsbaren ”haha, grönsaker, det kan man faan inte äta” och min första tanke är att just den inställningen gör att jorden håller på att gå under, att ha sett Cowspiracy kvällen innan gör det hela inte lättare. Bakom mig står ett ex antal Jackvegas maskiner. Det är söndag och strålande sol. Förmodligen första riktiga vårdagen och varje automat är upptagen. De som sitter framför automaterna är handikappade, äldre personer med rullator och kryckor. Har fått en ride dit med färdtjänst. 

Min tankeverksamhet går på igen och jag undrar hur man man köra sjuka människor till Bäckebol och sätta de framför en spelmaskin. Istället för att åka och fika i en park? Jag ser jordens undergång framför mig. Alla dessa ställen som är öppna när folk är lediga, så istället för att vara lediga, umgås med varann, vila, tag hand om varandra eller sig själva så sitter man bort tiden på dessa deppiga ställen, och gärna handlar. Handlar skit. 

Jag får ångest, igen, gråter och kan inte vara kvar.

 Det går upp för mig att majoriteten av allt folk här, i USA och andra länder är sådan, nöjer sig med detta. Men det är också dessa människor som väljer, tar avgörande beslut vem som ska styra i vårt samhälle. Jag menar inte att mina val är bättre, att jag är bättre för att jag väljer sund mat, reser, ser filmer eller väljer att vidga mina vyer. Vi är alla lika värda. Men jag får ångest ändå. För att jag inser att tiden går, och vi skulle kunna göra så mycket annat med den. Laga god mat, prata med våra barn, klättra i berg, all denna tid och ändå hamnar jag på Bäckebol.